Ända sen 2003 så vart min högerhand förlamad ca 2 ggr/år, den vart alltså helt obruklig.

Under sommarn o hösten 09 vart den oftare förlamad och det var extremt tuff att bara använda vänster hand till allt. Tanken på att ev inte få funktion tillbaka var ohygligt skrämmande, känsel mm. kom tillbaka tur nog....tills 30/10 09 då jag kollapsade helt efter att ha blitt mkt pressad hos sjukgymnasten, hadde problem med blodtrycket. Samma kväll började ngt ske och jag minns inte mkt alls, fick krampanfall mm. och närmsta två vek. levde jag i ett töcken, ingenting var klart. Satt och stirrade rakt fram, kunde inte köra permon, kunde knappt tala stundvis, förändrad i ansiktet, såg sämre och arm och hand blev på en gång förlamad, mer än tidigare. Hela högra sidan drabbades och kunde inte ens sitta själv, hadde fått högertippning.

Vintern 09-10 var det fruktansvärt tufgft och jag var nära en deppression. Att lära sig leva med massa hjälp utifrån, att lära mig att göra allt med vänster hand, att lära mig köra permon, och att acceptera nya funktionshinder och min nya situation samt nya varianten av mig själv -är inte ett dugg lätt.

  Vet inte hur jag orkade med allt, fick ingen hjälp av vården men misstanke finns att jag fått en stroke, mer än så vet vi inte.

Förlamningen gick aldrig tillbaka och mina farhågor besannades....hela min självbild ändrades, helt plötsligen kunde jag inte ta hand om mig själv, behövde hjälp med allt, satt och hängde i stolen och kände mig onormal, sjuk och inte levande. Ville acceptera mitt nya jag och situationen men det kom att bli en lååååång process framtill i skrivande stund.

DEN FÖRLAMADE HANDEN:

#Bild 1 uppifrån

Handen hadde nyss varit förlamad un sensommaren 09, var mkt svullen men började fungera

#Bild 2

Tagen ngn månad efter den ev stroken okt 09, handen var helt slapp och dålig känsel samt hadde starka nervsmärtor

#Bild 3

Tagen tidigt under 2010, handen blev allt spastisk och fingrarna drog ihop sig. Använde skenor och allt möjligt men inget hjälpte. Fingrarna höll på att låsas i den positionen

#Bild 4

Under 2 långa år var hande å fingrarna fast i en knuten position, och det var omöjligt att ens rengöra i handen och tummen såg ut att ruttna då handen aldrig kunde torka.

Aug 11 träffade jag äntligen en handkirurg som trottsade min arbetsterapeut som vill bända ut handen med skenor....men det lyckades inte. Kirurgen ansåg att operation var nästintill akut om det skulle gå att göra nån skillnad. Handen var allvarligt påverkad.

14 nov 11 lades jag in för operation och det var nervöst då ingen visste utgången av op, skulle handen vara den samma eller så som jag önskade -dvs helt utsträckt.

Op tog 4-5 timmar, längre än väntat då dem fick skära upp mer än anat. Dem fick skära av alla senor och muskelfästen och förlänga dem mm. med nöd å näppe lyckades dem att räta ut handen, syntes på fingerlederna att lederna blitt förändrade och fingrarna kunde inte böjas alls inte heller handlede.

Hadde en kamp på uppvaket då jag fick astmaanfall och märkligt nog hadde anestesi-iva ingen astmamedecin så höll på att kvävas, tog tid att få hjälp.

Fick sen slem-attack, kunde inte prata och iva-personalen förstod inte att jag behövde slemsugen och än en gång fick kroppen kämpa innan det var för sent.

Hadde såna smärtor att inte ens stark morfin hjälpte, varpå jag fick mkt svårt att andas gång på gong. Dem på iva var mkt oroade fick jasg höra och jag låg där i 8 långa timmar. hadde svårt att vakna och jag försvann många ggr och det var en kamp på liv och död. Andning, puls, blodtrycket, smärtor mm. var mkt instabilt och dem ville först att jag skulle ligga på iva över natten. Sen kom en anestesiläkare på att prova en morfinpump och tur nog hjälpte det bättre och jag kunde styra intaget själv.

Jag skojar inte när jag säger att jag skrek rakt ut för det gjorde så ont.

Under 2 veckor hadde jag ett enormt gips på hand å arm, men satt åt så att jag fick ännu mer smärtor och morfin hjälpte knappt.

#Bild 5

Under veckorna ef drabbades jag av komplikationer, var varnad tidigare om att tiden ef op skulle bli mkt tuff....men komplikationer på det hadde jag gärna sluppit.

Ef en vek ef op small det till i armen och en obeskrivlig smärta kom, fick åka in askut och jag hadde fått en stor blödning, har svårt att koagulera med så var att observera och vänta. Armen gipsades om och smärtorna vart lite mindre.

Ef dem tog stygnen ef 2 vek så såg såret inte fint ut men dem tyckte att det var ok! men dagarna gick och skicket vart sämre och fick ingen vidare hjälp. Fick feber å massa symptom på att nått var fel, var på vippen att åka ambulans till akuten. Tog mig till vct och diagnosen vart infektion. Fick käka stark Penicillin som efter ytterliggare vek av smärtor äntligen hjälpte och värken gav sig undan för undan i takt med att svullnaden gick ned.

#Bild 6

Ef att gipset togs av så övergick det till utformad skena dygnet runt. Ef ngr vek kunde jag mest ha den under natten för är alltid en risk att handen rullar ihop sig igen.

Så där ser skenan ut och hjälper handleden att rätas ut.

#Bild 7

Det har varit en låååång process det här med handen men som ses på bilden så är handen helt öppen och jag kan tom tvätta den och måla naglarna :) alla framsteg är positiva!

Många trodde op skulle leda till att jag skulle återfå funktion i handen men så långt fram är inte utveckligen då ngt skett i min hjärna.

Personligen förväntade jag mig ingen funktion, ville bara att den skulle se ut som en rak hand som går att sköta om mm. och det fick jag  

Har under processen accepterat att jag är enarmad så att säga, är inget jag kan göra åt! har lärt mig mkt med vänsterhanden med vilket stärkt självförtroendet.

Är ganska nöjd med läget ändå, tro det eller ej. Vi människor är sarkare än vi tror och kan anpassa oss på ett brett plan.

Varje dag är annorlunda och jag mår på olika sätt, är läskigt när det vänder till det värre på ngr minuter.

Har ätit dåligt i flera dagar, får väl i mig runt 600 kcal per dygn vilket är fruktansvärt lite. Kan inte förstå att många vill leva med svält bara för att bli smal...världen är underlig!

Är kämpigt nu att få i mig mat, har gått ned i vikt såpass att jag inte kan hålla värmen...fryser konstant. Och är fruktansvärt trött, kroppen vill bara sova men inte jag!

Just nu plågar starka ledsmärtor mig, i alla leder och lederna i fingrarna är oxå inflamerade. Gör ont vad jag än gör med handen. Nervsmärtorna i h. hand som opererats har börjat igen, önskade dem kunde byta hand och arm, när jag ändå inte kan använda en förlamad hansd.

Även diskbråcket och en massa andra smärtor håller på och gnager dag in och dag ut trotts starka medeciner.

Har hänt mkt med hälsan under hösten till det värre, blir mer orkeslös och vill vissa dagar övertyga mig om att det inte är värt att gå upp ur sängen, att försöka leva dagen på bästa sätt.

Är så trött ikväll, har legat fr kl 17:00 då försäkringskassan bestämt det, men har ingen ork mer än att skriva lite rader här. Är inge motiverad, känns som det är lika bra att simma runt i sömnens värld. För om man fungerar vill man ju göra skillnad i världen, hjälpa andra och sig själv, känna värdighet och allt det där. Känner inget av det vilket leder till känslan av värdelöshet....för vad gör jag för nytta liggandes i sängen.

Dessa ord är eg inte den jag eg är utan mer hälsan som talar, för jag är så utpumpad, så trött, så utmattad. Mer än på ett ytligt plan.

Skulle vilja göra ngt roligt under helgen men har inge val än att ligga här ensam. Det bidrar med till att helhets måendet sänks och jag tappar all motivation....vill ju inte ha det så här!

gör vad jag kan...men vet inte hur länge det håller!

Påminns just nu mkt om allt jag vill göa och uppleva, en del är orealistiska men en del möjliga men har sina orsaker till varför det inte funkar.

Här sitter man i lägenheten, och livet bara flyger fram....men vfiljan är det inte fel på eller envisheten att försöka! är sjukdomarna, handikappen, ekonomin och praktiska frågor som gör att man blir så ofrivilligt isolerad.

Vill ju sååå gärna ut, bara ut nånstans och känna mig fri. Ser ju vad dem runt mig lever för liv och även all otacksamhet, å här sitter man å får vara tacksam om man ens klarar att äta, sova och skita. Men vill ha mer än bara det i livet, men än är inget givet och det tär på en enormt när man vill leva livet.

Exploderar inombords när man blir mkt sjuk och inkappslad i en ballong jag inte kan spräcka, jag når då inte ut alls. Spelar ingen roll vad jag vill, man känner sig mer död än levande och det är skrämmande. För är så lätt för mig att ge efter för kroppens vilja som bara vill få vila, få söka frihet och lugn.

I dem lägerna behövs mkt styrka utifrån så att jag påmins om den delen.

Märker att om jag inte gör ngt för andra så känner jag mig ganska värdelös, är så viktigt att få leva ut den jag är. Det lilla jag kan göra blir så stort i mitt liv att det hänger på en skör tråd just när jag blir mkt sämre och knappt kan tala. Då är det inte mkt som får mig att tro att livet är värt ngt -vilket det absolut är.

Vissa dagar vet jag inte vart jag skall ta vägen, när armar o ben inte lyder och jag bara duger att sitta still och tyst...är ett under att jag inte stupat för länge sen då så mkt händer i och ekring mig, och av själva situationen. Vet inte helt varför jag finns till här o nu och ändå vill gå upp ur sängen imorgon!?

Just nu balanserar jag på en hårfin lina, men allt positivt som ssker ökar säkra steg på linan. Väldigt lite kan få mig att falla och är lite som behövs för att resa sig igen.

24 tim om dygnet pågår kampen att inte lyssna allt för mkt på livets-trötthet och kroppens vilja att inte orka ett steg till.

Vill så mkt men kampen tär på glädjen och nyfikenheten och när jag ser det blir jag mkt ledsen. Vill ju leva och känna mig levande, inte bara känna mig gammal.

Älskar foto, tycker det är ett härlig sätt att föreviga minnen. Så en dag nyligen, väntade på att Phalaenopsis-hybrid skulle slå ut -var inte länge sedan den var halvdöd! Men nu så, bilden togs precis när knoppen öppnat sig, ställde på en läderstol och mina växt-ljusrör gjorde så att det vart häftig ljuseffekt.

Hadde mio ute här om dagen, han brukar åka runt i min luvjacka på förmidagarna och så fick jag läge att plåta oss två tillsamans. Vart riktigt bra!

Min feta råtta Moritz älskar att sitta timtal och klia samt putsa sig, varefter han gärna sover en blund liggandes på rygg -nått råttor normalt sett inte gör.

Denne herre har verkligen en skön stil må jag säga när han ligger som en  överviktig maffia-boss och breder ut sig. Här om dagen fick jag äntligen shansen att föreviga hans sköna stil för han är verkligen en underbart gosig herre som jag alltid kommer minnas.

 
    Ja han har verkligen fingret i mun och han ser ut att vara ett barn som           suger på tummen :-)

Otroligt söt!

Ser ut att vara bakis och orkar inte röra en fena!

Inte långt ifrån att flyga på rosa moln!

Efter lång betänketid vart det dags att utöka råttflocken till 3 då Morris blitt gammal och fått tumör som kan sluta illa när som helst :( men så funkar livet tyvärr. Vill att hans bror Max inte behöver bo ensam för att sen vänja sig vid ny burpolare. Vill undvika detta efter en del erfarenheter så kändes väldigt lägligt att köpa en till råtta.

Ville ha en dumboråtta och efter en del väntan kom samtalet den 19 jan 12

En 5 v. bebis väntade på mig, otroligt söt, och mkt framåt, nyfiken, gosig och social. Precis vad jag väntat på.

Denne lille herren fick naturligtvis ett namn på M som 9st andra här hemma. Namnet vart Mio, född runt början på dec 11. Är chocolate/mink hodded, dumbo och släthårig.

Snacka om att han kom med en del extra glädje som behövdes i mitt suktande liv.

  Målning efter måklning blir klar i rasande tempo  nu riktigt kul och att skriva ut och laminera och till slut hänga upp på väggen är riktigt härligt och tillfredställande.

Lycktan -målades klart 24 jan 12

Ensam och övergiven...men ändå inte  -målades klart23 jan 12